Det finns en annan.

Javisst är det så.
Alltid finns det någon annan.

Så här är det, i korta drag:

Jag har vart kär i han i... 1,5 år, om inte mer. För så lång tid tillbaka träffades vi som kk. Inget mer. Det var vad vi båda sökte då och båda var nöjda.
Men sen hände det, som man inte borde låta hända. Jag blev kär.
Han blev kär. Men i hans livssituation kunde han inte agera.
Jag blev ståendes kvar.
Kär, övergiven och förtvivlad.
Jag som hade kontroll... trodde jag!

Jag gick vidare. Träffade pojkvän.

På vägen förändrades hans livssituation. Han kunde agera.
Jag var inte beredd att ge upp det nya jag byggt upp.
Livet fortsatte.

Vi träffades igen. Allt kom tillbaka, allt kom upp till ytan.
Jag längtade efter spännningen.
Lämnade min trygghet, för just det - spänningen.

Spänningen fanns, en trygghet började byggas upp och jag såg faktiskt en framtid.

Men så kom sveket.

Och nu står jag här och saknar de fina stunder vi hann ha.
Men också övergiven, sårad, trampad på.

Men så finns det den andra. Han som var pojkvän under så lång tid.
Jag har möjlighet att gå tillbaka till något som faktiskt fungerade utmärkt.
Han vet inget. Och lika bra är det.
För är det inte så, vad är egentligen spänningen mot tryggheten, i långa loppet?

Eftersom jag visste hur han var hela tiden, så kommer detta sveket säkerligen hände igen, och igen, och igen.
Det är så med människor som är så osäkra på sig själva, som söker ständig bekräftelse...

Någonstans i mig vill jag spola tillbaka, bara den där veckan som gått, till då allt var bra.
Men samtidigt känns det bra, att sveket kom så snabbt som det gjorde.
Jag har nu möjlighet att bygga upp den tryggheten som jag hade innan. Och egentligen är det kanske det som jag bör göra, i långa loppet är det nog det bästa.


Är jag falsk?