Jag vet att jag inte borde.
Men jag saknar Han.

I helgen fick han veta, att jag börjat träffa den andre.
Inte bra.
Han var jättebesviken. Sårad. Ledsen. You name it.

Men vafan då!

Jag måste kunna gå vidare...

Han menade att tid skulle löst det.
För honom ja. Men inte mig!

Vi sa nog hej då. För sen hördes vi inte mer.
Det gör ont. Faktiskt. Att släppa taget.
Men lika bra. Så jag kan just, gå vidare.

Klumpen i magen ligger kvar dock.
När jag tänker på honom.
Ser en bil som liknar hans.
Åker förbi hans hem.

Skit.