Ja, det sjuka är att trots hans svek, så längtar jag efter han.
Jag längtar efter hans kropp nära min. Hans läppar mot mina. Hans händer runt min midja.

Jag längtar efter att ligga där i sängen efteråt, på hans bröst, pustande å höra han säga att han börjar bli gammal och inte klarar av dessa passen längre.

Jag längtar efter de fina stunderna med. När vi ska fixa frukost i köket, tar han tag i mig, drar mig mot sig och kysser mig samtidigt som hans händer omfamnar mitt huvud. Bara sådär.
Eller på fest, när han viskar till mig att han inte kysser tjejer offentligt, såvida det inte bara är ett strul. Men när han 10 minuter senare ändå står där med armarna runt mig och kysser mig, pussar mig på pannan och går iväg med ett leende.

Hur kan man längta efter någon som gör en så illa?
Hur kan man vilja vara nära någon som betett sig som en skit?
Hur kan man vilja fortsätta spendera tiden med någon som ljuger och bedrar?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag längtar efter honom.