Jag vet att jag inte borde.
Men jag saknar Han.

I helgen fick han veta, att jag börjat träffa den andre.
Inte bra.
Han var jättebesviken. Sårad. Ledsen. You name it.

Men vafan då!

Jag måste kunna gå vidare...

Han menade att tid skulle löst det.
För honom ja. Men inte mig!

Vi sa nog hej då. För sen hördes vi inte mer.
Det gör ont. Faktiskt. Att släppa taget.
Men lika bra. Så jag kan just, gå vidare.

Klumpen i magen ligger kvar dock.
När jag tänker på honom.
Ser en bil som liknar hans.
Åker förbi hans hem.

Skit.

Jag är medveten om att allt man kan behöva är tid.

Tid för sig själv.
Tid ifrån andra.
Tid.

Pengar är tid.
Ja man säger ju det. Men jag får då inga pengar för min tid. Och jag förlorar inga heller.

Jag har nog börjat komma över honom nu.
Eller, jag har börjat bearbeta det hela.
Egentligen förtränger jag nog mest.
För att bearbeta jobbiga känslor, det är jag inte bra på!

Jag är bäst på att förtränga.
Slänga mig i något nytt, eller något gammalt, eller helt enkelt bara något annat.
Må bra, och såfort det jobbiga dyker upp - förtränga!

Ibland känner jag klumpen i magen.
Som när jag ser hans bil, eller någon som liknar den.
Eller när jag får ett sms.
Men jag förtränger snabbt.
För jag orkar inte må dåligt!

Han smsade i söndags.
Han va svartsjuk för jag solat topless på stranden.
HA!
Sedan ringde han.
Han bad om ursäkt. Uppriktigt sagt! För det som hände...
Det var skönt att höra, fastän jag inte kan förlåta honom.
Det var oerhört skönt att höra honom säga att han ångrar sig, att han känner sig puckad och att han insåg vad han hade.

Just det - HADE!

Jag frågade vad han sagt till hans föräldrar.
De måste ju undra nu när jag inte är där varje helg hela tiden.
Han hade sagt som det var! Men det visste jag, han berättar mycket för sina föräldrar.
Vad hade de sagt?
- Pucko!

Det gör ont att inse att en person man tyckte så mycket om hade så många bra sidor men en dålig som drog ner allt det bra.
Och han hade så underbar familj, jag tyckte såå bra om alla! Det kändes verkligen... som det kunde bli ett andra hem!
Hur ofta känner man så med ens killes föräldrar och syskon?

Jag vet inte ens om jag orkar vara vän med honom längre?
Samtidigt vill jag inte.. släppa taget.

Varför har man så svårt med det, att släppa taget?

Jag blir så jävla lack på mig själv.
Hur dum i huvudet får man vara!

Jag kunde hålla mig en dag. Självklart åkte jag förbi hans jävla kukbil idag. Var tvungen att fråga vad han gör.
Självklart är det så att jag undrar varför den står parkerad just där. Vem känner han där?
Jaja, jag vet nog hur det ligger till!
Svar får jag... en timme senare kanske.
Han kom precis hem då.

Skrev att jag åkt förbi, undrade vad han gjorde där.

Fick jag något svar eller?
Nej just det!

Den talande tystnaden!

Nu MÅSTE jag skärpa mig.
Nu MÅSTE jag sluta höra av mig!
Helvete.

Du bara trampar på mitt hjärta.
Hur länge ska jag låta dig göra det?

Han är en bilkille.
Han lägger all ledig tid han kan på bilen i garaget.
Det är hans älskling. Hans pärla. Hans allt.

På en bilträff sa hans ex till en annan tjej
- Ja den har blivit jättefin. Men det är ju inte så konstigt, för det är det enda han bryr sig om. Han bryr sig inte om någon annan!
Han ställde ut sin bil där. Han tävlar med sin bil.


En sådan kille, är egentligen jävligt enkel att hämnas på. Det bästa sättet att sätta rivmärken i hans hjärta, det är genom att sätta rivmärken i lacken på hans bil.
Och jag kan inte beskriva hur lockande det faktiskt är.
En lack som kostat honom ~60 000,-
En bil som han snart lagt 1 miljon på, sammanlagt. Vilken känsla att dra en nyckel längsmed den. Bryta vindrutetorkare. Krossa rutor och lyktor. Slå sönder underredet.

Allt man skulle kunna göra med hans bil.

Det är stunder som denna, som man önskar att man inte hade något samvete.
Jag har verkligen för mycket samvete! Ens för att göra en struntsak som att snacka skit.

Det är förjäkla synd.

För visst är det så, att hämden är ljuv!

Men jag ska, som ni skrivit, bara rådissa honom. Skita i honom. Han förtjänar inte ens min energi! Det enda han kan få av mig, är alla mina arga tankar - här i bloggen!
Jag ska vara kall mot honom. Han ska få ångra att han någonsin bedrog mig. Att han gjorde ett misstag, igen! Han ska få ångra, att han gick miste om den absolut bästa, mest underbara tjejen som han någonsin kommer kunna hitta!
Så underbar, förstående och omtänksam jag var mot honom.
Sådant förtroende jag visade honom..
Inte fan hjälpte det!

Jävla as.
Jag kan inte säga det för många gånger.
Jävla as.

Jag fick en anonym kommentar om att den bästa hämnden är att bara gå.
Ta bort han ur mitt liv, och bara gå.
Om det vore så enkelt.

Jag vet att det faktiskt är det bästa. Det bästa för mig.
Och det är det jag måste se till.
Mitt bästa!

Men någonstans i mig vill jag se att han blir sårad av att förlora mig. Jag vill se att han kommer sakna mig. Jag vill veta att det gör ont i honom!
Jag vet inte om jag kommer få se det trots att jag träffar honom..
Men en del av mig hoppas ju såklart!

Kanske det inte är värt det?
Kanske det bara gör mer ont i mig, att se hur ledsen och sårad han blir?
Kanske jag får svårare att faktiskt gå då?

Men du anonyma person som lämnade ett spår. Du har så rätt att jag vet, att detta är det enda jag kan göra nu.

Jag tänkte från början, att om han ska lyckas få mig att ge honom en andra chans, då ska han jävlar få kämpa!
Har han kämpat?
Nej.. jag hör av mig, jag frågar om vi kan ses, jag ber om ursäkt, jag hör av mig först varje dag.

Men nu har jag inte hört av mig sedan igår. Då han skrev att han inte ville ha tjabb. Jag har inte sagt mer sen. Bollen ligger inte i någons händer, för det finns ingen boll längre!

Up yours, asshole!

Men, om han ringer eller smsar. Vad ska jag göra då? Ska jag svara? Ska jag säga något alls, eller ska jag bara göra en total rådiss?
Jag vet inte om jag klarar det :/

'Jag behöver tid för mig själv.'

Vem fan tror du behöver tid?
Vem fan är det egentligen som behöver komma över ditt jävla svek?

'Jag sa till dig innan att det värsta jag kan tänka mig nu är problem och tjabb.'

Men vafan! Konstigt eller?
Jag försöker inte tjabba.. jag försöker inte ställa till med problem.
Vem fan är det som ställt till det egentligen?
VA?

Fy fan...

Men jag har inte tid!
Jag tänker inte ge dig tid!
Jag orkar inte sitta och vänta mer!
Jag har väntat 1,5 år på dig din jävla lögnare, din jävla bedragare, otrogna jävla svin!

Fy fan...

Men ändå...
Jag måste vara sinnesrubbad!
ÄNDÅ kommer jag svara när han hör av sig.
ÄNDÅ kommer jag vilja ses när han har tid.
ÄNDÅ kommer jag sitta här och vänta.

Jag skulle vilja hämnas.
Lura honom.
Få honom att vilja ha mig för livet.
För att sedan stå där å svika tillbaka.
Bara det att.. jag är för human för det.
Jag är för snäll. Jag har för mycket samvete för att såra någon så!
Trots att du sårade mig...

Varför gör man så mot sig själv?
Varför finns det ingen off-knapp för känslor?

Det finns en annan.

Javisst är det så.
Alltid finns det någon annan.

Så här är det, i korta drag:

Jag har vart kär i han i... 1,5 år, om inte mer. För så lång tid tillbaka träffades vi som kk. Inget mer. Det var vad vi båda sökte då och båda var nöjda.
Men sen hände det, som man inte borde låta hända. Jag blev kär.
Han blev kär. Men i hans livssituation kunde han inte agera.
Jag blev ståendes kvar.
Kär, övergiven och förtvivlad.
Jag som hade kontroll... trodde jag!

Jag gick vidare. Träffade pojkvän.

På vägen förändrades hans livssituation. Han kunde agera.
Jag var inte beredd att ge upp det nya jag byggt upp.
Livet fortsatte.

Vi träffades igen. Allt kom tillbaka, allt kom upp till ytan.
Jag längtade efter spännningen.
Lämnade min trygghet, för just det - spänningen.

Spänningen fanns, en trygghet började byggas upp och jag såg faktiskt en framtid.

Men så kom sveket.

Och nu står jag här och saknar de fina stunder vi hann ha.
Men också övergiven, sårad, trampad på.

Men så finns det den andra. Han som var pojkvän under så lång tid.
Jag har möjlighet att gå tillbaka till något som faktiskt fungerade utmärkt.
Han vet inget. Och lika bra är det.
För är det inte så, vad är egentligen spänningen mot tryggheten, i långa loppet?

Eftersom jag visste hur han var hela tiden, så kommer detta sveket säkerligen hände igen, och igen, och igen.
Det är så med människor som är så osäkra på sig själva, som söker ständig bekräftelse...

Någonstans i mig vill jag spola tillbaka, bara den där veckan som gått, till då allt var bra.
Men samtidigt känns det bra, att sveket kom så snabbt som det gjorde.
Jag har nu möjlighet att bygga upp den tryggheten som jag hade innan. Och egentligen är det kanske det som jag bör göra, i långa loppet är det nog det bästa.


Är jag falsk?

Ja, det sjuka är att trots hans svek, så längtar jag efter han.
Jag längtar efter hans kropp nära min. Hans läppar mot mina. Hans händer runt min midja.

Jag längtar efter att ligga där i sängen efteråt, på hans bröst, pustande å höra han säga att han börjar bli gammal och inte klarar av dessa passen längre.

Jag längtar efter de fina stunderna med. När vi ska fixa frukost i köket, tar han tag i mig, drar mig mot sig och kysser mig samtidigt som hans händer omfamnar mitt huvud. Bara sådär.
Eller på fest, när han viskar till mig att han inte kysser tjejer offentligt, såvida det inte bara är ett strul. Men när han 10 minuter senare ändå står där med armarna runt mig och kysser mig, pussar mig på pannan och går iväg med ett leende.

Hur kan man längta efter någon som gör en så illa?
Hur kan man vilja vara nära någon som betett sig som en skit?
Hur kan man vilja fortsätta spendera tiden med någon som ljuger och bedrar?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag längtar efter honom.

Idag är det 1 vecka sedan vi sågs.
1 vecka sedan vi satte oss i bilen, körde från hans hem och hem till mig.
Där han lämnade mig. Och körde vidare.

1 vecka sedan jag kände mig så kär. Så glad. Äntligen höll det på att bli vi 2! Efter all den tid. Som jag väntat. Och längtat.

Men nu är det också 1 vecka sedan han svek mig.
1 vecka sedan det jag drömt om så länge, gick i spillror.

Fan ta honom!

Jag har ändå försökt. Vi har ändå pratat. Och övervägt att lägga det bakom oss och fortsätta försöka.
Jag kan inte släppa det dock.
Och han finner aldrig tid att träffa mig.

Nu har jag inte hört från honom sedan... ett dygn tillbaka.
Han skulle höra av sig igår kväll igen, men det gjorde han inte.
Han blev nog ledsen på mig. För jag var irriterad och kylig i telefon.
Men jag bad om ursäkt!

Är detta sista gången?
Betyder det att det är slut nu?

Jävla killar!